Snobben

Den 12:de juni 1999 föddes en liten valp på Ängsgårdarna i Amsberg. Han kom sist ut i en skara av nio valpar. Den 14:de augusti samma år såg Micke en annons i Moratidningen om att nio valpar var till salu. Eftersom inte vi ska ha några barn ihop så hade vi pratat om att skaffa en hund ist. Sagt o gjort så packade vi in oss i bilen o åkte iväg. När vi kom fram så möttes vi av valparna med mamma Nilla i en hundgård. Ojjj vad mitt hjärta smälte:) Vi hade bestämt oss för en hanhund och i kullen fanns det endast två. Jag tog först upp Snobben o han bet o slickade i hela ansiktet. Sen lyfte jag upp den andra Rocky, men han var jätteblyg o lugn. Jag var väl lite inne på honom därför att han var mest lik en schäfer, men både Micke o Alexandra ville ha den andra. Helt plötsligt var vi hundägare o det var bara o styra kosan mot Kupolen o handla hundsaker:) Han var så snäll hela vägen hem låg mest i Alexandras knä o sov. Väl hemma vart det rajtantajtan när han kom in o såg katterna....både de o mattorna flög:)

Snobben var en väldigt speciell hund. Snäll o klok:) Galen i öl, kaffe, whiskey o framför allt snus!! Klart att han snabbt blev vår bebis o bortskämd kan jag lova. Nog hade han lite fyr för sig ibland allt. Som när han skar upp trampdynan på en trasig flaska utomhus. Han var sydd med både inre stygn o sen ståltråd i själva trampdynan. En tratt stor som ja jag vet inte vad skulle han ha på sig...men den tog ju i överallt här hemma så vi lät han vara utan. Han var så duktig o bet ingenting på bandaget...förutom en morgon när han kom upp i sängen utan bandage:/ Det visade sig att det hade han ätit upp och även plockat ståltrådsstygnen själv...

Tyvärr fick han epilepsi när han var runt sju år. Helt plötsligt en kväll när han låg o sov under soffbordet så lyfte hela bordet o där under låg han o krampade. Först trodde vi att han hade fått en hjärnblödning men vi insåg rätt snabbt vad det handlade om. Klart man blev orolig o ringde veterinären. Det gick en månad tills nästa otäcka anfall o då var vi iväg o fick medicin till honom (Fenemal) Det funkade si så där i ett par år. Det kom ibland anfall ändå typ var tredje månad. Det visade sig på blodproven att medicinen låg för lågt i hans kropp, så de höjde dosen till 1.5 gram på morgonen o lika på kvällen. Efter det hade han inte ett enda anfall till. Men oron fanns ju där ändå. Så fort han rörde sig, tittade man direkt på honom ifall att. Men som sagt vart han besvärsfri så länge han levde. Nu är det ju så här att denna medicin påverkar levern och det var nog det han fick symtom på i våras. Magen började svälla. Vi gav honom vätskedrivande men det gick upp o ner:(

Livet med vår bästa vän har varit otroligt roligt. Han förstod allt vi sa o var så himla lättlärd. Han var duktig o vara lös OM han inte såg nåt rådjur. Jag glömmer aldrig den kvällen jag o Micke var ute med honom. Vi släppte honom lös eftersom klockan var rätt mycket och förhoppningsvis inga hundrädda människor ute. Helt plötsligt får han syn på tre rådjur o stack iväg som skjuten ur en kanon. Vi sprang efter o ropade men han var borta. Vi gick hem igen ifall han skulle komma men ingen Snobben:( Micke kokade the o satt sig o fikade lugn o sansad som han alltid är....-Han kommer snart hem igen, sa han. Själv gick jag ut o letade, gick bort mot Vinäs där jag stupade gråtandes i en snödriva. Det stannade en bil o undrade hur det var och jag hulkade väl fram som det var. Snäll som de var körde de mig hem o när jag kom på parkeringen ropade Micke att han var hemma igen:) Micke hade suttit o fikat o Snobben kom gåendes utanför köksfönstret o fram till dörren o ville in.....Roligt lär han väl ha haft o motion med på kuppen:)

Den 22:a juni i år, 10 dagar efter Snobbens tolvårsdag, fick vi lov att ta det tunga beslutet att låta vår fyrfota bästa vän lämna jordelivet för ett bättre i hundhimlen. Jag saknar honom jämt o man har än inte vant sig vid vissa situationer. Urnan står här så fint i bokyllan och jag pratar varje dag med den....knäppt kanske men det känns riktigt för mig. Vi får se om vi gräver ner honom en dag eller hur det blir. Mest riktigt vore om det vart en djurkyrkogård här i Mora. Då har man en plats o gå till. Jag vill inte begrava urnan i skogen eller nåt o här där vi bor vill jag inte heller ha honom. Det är ju ingen som vet hur länge vi bor kvar här.

Det var lite om min bästa vän som är så älskad o saknad. Tiden går och nu är det 11 veckor sedan. Tiden läker alla sår sägs det, men jag tror faktiskt inte det.

Sov gott min kompis, vi saknar dig, men vi ses sen igen.