Sorg i vårt hem

Hej!

Ikväll har vår älskade Snobben fått somnat in:( Som jag tidigare skrivit så har han varit lite skraltig i sina höfter och även hans buk var svullen. Vet. sa då att det troligen berodde på epilepsimedicinen han ätit i många år. Svullnaden gick upp och ner, men sista veckan tycker jag att det har blivit värre. Idag när Micke skulle gå ut första promenaden på förmiddagen tog Snobben sig nästan inte upp utan vi fick hjälpa honom. Micke berättade när de kom in att höften vek sig nästan hela tiden o han hade svårt o komma upp. Detta pågick under dagen o till sist ringde jag veterinären igen. Hon skulle ringa upp runt halvåtta ikväll för hon var på en annan utryckning. Hon ringde o vi åkte dit. Direkt hon såg honom sa hon att han var vädigt sjuk. Svullnaden kunde bero på mycket men hon skulle tippa på leversvikt eller en stor tumör. Vi beslutade i samråd med henne att han skulle få somna in. Snobben har aldrig velat gå in i undersökningsrummen där och inte den här gången heller utan han höll sig på mattan i tamburen. Hon gav honom en lugnande spruta där och han ville inte riktigt somna på den. Efter en stund fick han lite till o lade sig då på sidan med tassen över min arm. Jag låg på golvet brevid honom hela tiden o pratade lugnt o kliade honom. Han var lugn, det märktes på honom. Jag sa att nu skulle han få sova o allt skulle bli så bra dit han kom. Jag höll tårarna stenhårt bakom ögonlocken för det sista jag ville var att han skulle se att jag var ledsen. Jag vet hur orolig han blir om man nån gång har gråtit och han slickat bort mina tårar. När han verkade sova lugnt så rakade veterinären (Tilda) hans ben o satt kanylen. Han märkte ingenting av det. Hon frågade om vi var beredd och det var vi. Hon hade tre sprutor med narkosmedel som hon skulle ge. Efter den första som tog ca max 15 sekunder så slutde vår älskling att andas. Hon gav honom två sprutor till med narkos o sen lyssnade hon och det var över:.( Då kom tårarna, massor av tårar. Vi fick vara själva med honom en stund tills vi kände oss redo för att ta ett sista farväl en sista gång och vi lämnade honom där på mattan med sorgtunga steg:( Just nu känns det overkligt o man tittar hela tiden på golvet brevid sig, det är så ovanligt tyst här o så kommer vi att känna länge länge. Han har varit vår bästa vän o följeslagare i dryga 12 år. Mario är väldigt fundersam, men förhoppningsvis går det över om några dagar. Nu vet jag att Snobben inte har ont längre o att han har det bra där han är.

Vila i Frid Min ÄLSKADE vän....du kommer att vara för evigt saknad av oss.